Tack
Stress, det finns olika sorters stress har jag konstaterat.
Stress där det hänger på att jag gör och särskilt inom områden jag behärskar och känner mig trygg i är inget problem, det är bara att jobba på, lite fortare.
Men stress eller det egentliga ordet är nog frustration där överenskommelser, planer och beslut ändras, när man inte får besked, varken bu eller bä, när man är beroende av andras prestationer och aldrig kan göra något klart. Och inget följer de upplägg man gjort då yttre faktorer och förutsättning ständigt ändras.
Det skapar hos mig en stress eller frustation som jag inte kan hantera. (Finns det någon kurs för det...?)
En klump i halsen och ett tryck i bröstet och det enda jag vill göra är att skrika och gråta och bara springa därifrån fort som fan...
Så tack min bråkiga axel att jag nu har gått på gymmet, mycket frustration kan man tömma där.
Tack min kära sambo för allt stöd och förnuftiga ord.
Tack kära kolleger för stöd, uppmuntrande ord och kramar.
Jag tror, trots allt stöd, ändå att jag är fel person för dessa uppgifter, under denna vecka kommer jag nog inte att utföra mina arbetsuppgifter så bra som jag skulle vilja.
Fy det låter jättejobbigt.. Jag har själv tagit tre lektioner i stresshantering för några år sen. Där fick jag många kloka ord och tips att ta med mig som jag faktiskt har haft nytta av.
Sänk kraven på dina prestationer, om du är beroende av andras beslut, prestationer etc då är inte du ensam ansvarig för slutresultatet.
Gör allt så "gott du kan" utifrån förutsättningarna, pressa dig inte över gränsen. Om du ser att ngt kan gå åt pipan, tänk bara "vad är det värsta som kan hända", oftast är det inte så allvarligt att misslyckas, så länge man inte är hjärnkirurg förstås..
Tänk varje kväll på allt du åstadkommit istället för att tänka på vad du inte hann med.
Hoppas att det inte blir alltför jobbigt i helg, och att du sedan kan unna dig lite ledigt för återhämtning.
Kramar
Kan du inte framföra att du inte är rätt person för uppdraget? Och... utebliven information är inte kul! Grrr...
Jag har både höjt rösten och fällt någon tår.. men än så länge inte sprungit därifrån. Bara trist att det ska behövas med jämna mellanrum. :(
