Under långledigheten åkte grabbarna och jag hem till byn och hälsade på mor, några riktigt sköna och lata dagar, riktiga batteriladdare.

Vi fick även möjlighet att delta vid kalvmärkning, alltså märkning av årets renkalvar!
En riktigt trevlig dag hade vi ute i naturen, intressant att få se och veta mer om hur kalvmärkning går till.

Kunde konstatera att mina grabbar tyvärr har blivit stadsungar. De tyckte det var tråkigt för att det inte hände så mycket.

Men jag njöt av att vara i skogen, bara betrakta renarna och umgås under enkla förhållanden med trevliga människor.


Stängslen täcks för så kalvarna inte springer igenom.


Nu kommer de! Gäller att vara tyst och osynlig. De ska sen även in i en mindre hage.


Och så var de på plats i den mindre hagen. Och den lilla svarta som vi alla blev så förtjusta i.


Liten kaffepaus medans renarna får lugna ner sig lite.


Nu fångas varje kalv och får en nummerbricka runt halsen.


...och den lilla svarta...


Förvirring uppstår, "var är min mamma?"


Nu det lite långdragna arbetet med att lugnt betrakta flocken för att se med vilken vaja varje kalv går med, vajans märkning så man vet vem som äger vajan, och kalven! Man noterar vilken nummer kalven har och vilken renägare som äger vajan. Sen ska kalven märkas.

Vi for innan de hunnit så långt som till märkningen. Men en märkning fick vi se, en sån här dag bjuder nämligen även på lite dramatik.

När de släpptes från den lilla hagen till den större för att lättare se hur de går blev en liten, liten kalv omkullsprungen och blev liggandes. Tur nog så hade man noterat vilken vaja den gick med så den märktes och bars sedan utanför hagen för att få vila sig i lugn och ro.


Andra lade sig ner för att de var trötta helt enkelt. Inte lätt att vara liten och springa med flocken.

Dagen efter kom det fram att grabbarna inte alls hade tyckt det var långtråkigt, utan intressant och lite spännande.