Min äldre son försvann idag.

Inte så dramatiskt som det låter, men ändå krävdes det en del letande, ringde en kompis och störde när hon låg alldeles förfärligt sjuk för att få hjälp och lite funderande.

Han åker buss till träningen på onsdagar, en buss i mycket god tid så tidig att han t o m måste gå tidigare från sista lektionen, vilket innebär att han är en timme för tidigt på träningen (men nästa buss innebär att han kommer för sent!)
Han måste dessutom byta buss inne stan. Och, han brås nog lite på sin mor, en aning tankspridd!

Så på eftermiddagen ringer han:
- Mamma, jag har klivit på fel buss! Och nu vet jag inte var jag är, kan du komma och hämta mig?

Han tyckte att bussen åkte konstigt men trodde att den har väl en ny linje som börjat efter jul, så han hann åka väldigt långt från stan innan han insåg att det inte stämmer och klev av.

Nu åker jag buss till jobbet så det var inte bara att hoppa i bilen och fara iväg och sambon på annan ort just denna dag.

Med lite lirkande fick jag honom att gå till närmaste busshållplats på motsatt sida och kolla när nästa buss tillbaka till stan går, 20 minuter. Han skulle inte hinna till träningen. Ytterligare lite luskande kom vi fram till vilken linje han åkt och åt vilket håll och därmed vilket område han var på.

Så det var bara nästa buss hem, hopp i bilen - och här kan man börja snacka ödet, i o m att sambon var på annan ort skulle jag hämta från träningen efter jobbet, visste att det blir lite tajt med tid så jag hade varit förutseende och sopat ren bilen från snö, letat fram en timer (något vi inte använt på 100 år!) försökt få den rätt inställd och därmed bilen i motorvärmare - och iväg till den del av stan jag trodde han var på.
Men nej, någon son hittade jag inte!

Nu kom osäkerheten, hållplatsnamnen som han nämnt stämde inte riktigt med områdets tema, hade han ändå åkt åt andra hållet från stan?  Nya förhör med sonen om gatunamn, flera skyltar fick han springa och läsa innan ett namn sa mig något. Samtal till halvdöd kompis som är mer bekant med området för att säkra upp, då kommer bussen för den linje han åkt vilse på, körde till sidan lät bussen passera och följde den tills jag hittade min son.

Sen hundranitti till träningen med en son som trodde han hållit på frysa ihjäl och som beklagade hur långtråkigt det var att åka vilse. Lite kalla köttbullar fick han stoppa i sig, vilka jag hade hunnit få med mig i farten när jag var hemma och hämtade bilen.

Det var dagens äventyr!

Måndag morgon och sen som vanligt idag. Ser bussen på långt håll och vet att jag inte hinner med den, men av någon underlig anledning får jag för mig att jag kanske hinner . Börjar springa som en galning och precis när jag bara har kvar att gå över gatan åker den iväg, typiskt, så gör den alltid, men jag viftar hej vilt och faktiskt stannar den! (Första gången jag fått bussen att stanna på drygt tre år)
På springdarriga ben stapplar fram till bussen och ska kliva in, problemet är att när bussen stannar utanför hållplatsen finns ingen trottoarkant mot bussen så jag lyfter inte fötterna tillräckligt högt utan rasar in på alla fyra och tjorvar ihop ben och armar och den öppna handväskan där jag febrilt försöker hitta busskortet....

Busschauffören tyckte jag definitivt gjort den snyggaste entrén hittills, en tia i stilpoäng!

Och nu har jag jätteont längst ner på smalbenen, får väl inspektera blåmärkena ikväll..

När jag åker buss till och från jobbet vill jag egentligen inte ha sällskap av annat än musiken i lurarna.
Nu är det så att ibland träffar man på bekanta på bussen, vissa som man känner relativt bra är trevligt att samtala med, men inte dem som man bara är ytligt bekant med, dem försöker jag att inte hamna bredvid.

Men i morse på bussen träffade jag en av Ms kompisars mamma och vi hamnade i samspråk, och hoppsan vad trevligt det var!!!
Vi kacklade som hönor hela vägen in till stan, hon skulle vidare och jag kände att nej, jag vill inte kliva av vi har ju inte pratat färdigt.....!

Avbrutna mitt i en diskussion av min hållplats gick jag till jobbet och kände att oj, vad denna dag började trevligt!

Vad har hänt de senaste veckorna, plötsligt är det omöjligt att få en sittplats på bussen, varken på morgonen eller på em!!!  Det har bara så enstaka gånger, exv riktigt kalla dagar på vintern, svinhalka eller ösregn..
Jag är inte så förtjust i att stå, har allvarliga problem att hålla balansen när det gasas och bromsas och svängs hit och dit.
En del chaufförer kör lugnt och smidigt men de flesta har kraftiga pådrag och inbromsningar så man far hit och dit som en vante, särskilt som jag har en krånglande axel och alltid måste tänka på att hålla i mig med den andra armen så inte min lilla fadäs upprepar sig, för jag kände mig skitdum...

En gång när jag stod i mittendelen, där folk sitter mittemot varandra, rasade jag rakt i famnen på dessa människor.
Stod och höll mig i stången och vi kom till en kraftig sväng i en rondell, då låser sig min axel till samma arm som jag håller i mig med och jag rasar handlöst in bland dessa människor. Ser på blickarna att oj, vilken fyllkärring!!  Gör ett försök att förklara att min axel låste sig och att jag därmed tappade all kraft i armen, vet inte om de köpte det.....