Att ha barn
När man väl släpper taget lite så tyvärr knackar inte verkligenheten dem lite försynt på ryggen och säger Hej!
Nej, vårt grymma samhälle ger dem rejäl käftsmäll och säger att så här är det.
Då står man där som förälder och undrar, kunde jag förberett dem bättre, släppte jag taget för tidigt?
Och med maktlöshet, frustration och ilska.
Det är bara att försöka lappa ihop efter bästa förmåga och uppmuntra och förbereda dem för våldet i vårt samhälle ännu mer, eller?
Varför måste man vara förberedd på det och ha planer på hur man ska möta det?
Och som vanligt är det jag som grubblar och fäller tårarna.
Man är inte förberedd och frågan är om man ska vara det. Väldigt jobbigt att gå och försöka förbereda sig på något som inte hänt och på ett sätt ta ut eländet i förväg.
Men när det väl händer, ja du... jag tror att föräldrar, de allra flesta i allafall, gör sitt allra bästa men vi kan inte skydda eller förbereda barnen mot/på allt... men vi är där när de faller... och tar emot dem... och dämpar fallet så gott vi kan.
Kram
Men kära nån. Vad är det som hänt/händer??
Tyvärr kan ingen förbereda en på allt som kommer att hända. Tyvärr så lär man sig också bäst av misstagen och det man utsätts för. Det är bara att gå tillbaka till en själv. Men visst.. kan man hoppa över det vore det bra skönt.
Du är en ypperlig förälder, glöm inte det!
Hoppas inte att det hänt er ngt tråkigt. Jag är dålig på att släppa taget...en riktigt hönsmamma som oroar mig över allt..
