inte bra alls faktiskt. Eller för att hålla det lite kyrkliga/religiösa temat så Synden straffar sig själv.

Jag har varit lat och nu får jag betala för det helt enkelt. Och det gör ont!

Sen i somras och semestern har det varit lite dålig fart i mitt tränande och det är få veckor jag kommit upp i två axelpass och nu bråkar min axel ordentligt.

Igår, på väg till kyrkan skulle vi gå över gatan och med nysnö och nyplogat såg man inte om marken var slät eller gropig.
Så mitt på vägen, en liten grop och jag halkar, ramlar raklång på mage mitt på vägen och axeln hoppar ur läge.
Kommer inte upp och får inte axeln direkt på plats, överväger naturligtvis att använda andra armen men inser att om jag använder den kom axeln att tryckas i backen vilket inte känns bra. 

I det läget ser jag dessutom att det kommer en bil, sonen står bredvid och vet inte vad han ska våga göra (han vet av erfarenhet att man rör inte sin mamma i detta läge utan att ha fått tydliga instruktioner). Inser att jag måste våga röra armen för få den tillbaka och kunna kliva upp.

Nåja det gick bra, en ömmande arm och en son som tyckte det var pinsamt.

Efter kyrkan for vi shoppade lite, bl a nya träningsskor till mig som jag tog på mig hemma för att gå in.
På kvällen när jag ska ta av dem så far den j*vla axeln ur läge igen och åter är det problem att få den tillbaka.
Efter mycket stönande och pustande far den nog på plats. Ont som f*n är jag osäker om den verkligen är på plats. Men försiktiga rörelser säger mig att den är det.

Nu är armmusklerna ömma och onda. Rörelserna försiktiga, mycket kroppsnära och undviker belastning. Tummen känns lätt avdomnad och att skriva detta inlägg innebär att mellan varje mening låta armen hänga ner och vila då fingrarna också vill till att domna.

Nåja, hemma och vabbar då yngre sonen ännu hade feber igår. Lite på gränsen i morse. Så jag får passa på och vila armen då...

Och göra en psykologisk uppladdning för att tag i träningen sen.